I natt, när det stormades som värst, så födde en av mina närmaste vänner sitt tredje barn. En liten flicka!
Hade på känn igår att det skulle sätta igång åt henne under dagen och på kvällen kom ett sms som sa att vattnet hade gått...
Vilken lycka!
Det fick mig att börja tänka på hur det var när vår lilla trea kom till världen i slutet av mars 2011. Det var en riktigt tuff förlossning. Faktiskt den jobbigaste av de tre som jag gått igenom och jag var helt övertygad om att någon mer bebis det blir det inte mer. Nu är vi färdiga....
Trots det så har jag de senaste veckorna ändå börjat fundera på om jag/vi verkligen är färdiga... Vi har båda två alltid sagt att vi vill ha en stor familj- minst tre men helst fyra.... Och kanske är det så att det är fyra barn vi ska ha??!
Min mamma som är barnmorska har alltid sagt att man ska föda de barnen man vill ha för annars så kommer man alltid gå med en längtan inom sig. Att man känner tydligt inom sig när man är klar med barnafödandet...
Men är det så?? Hur 17 känner man att man är färdig???
Jag har alltid, ända sedan jag var liten, sagt att jag vill ha en stor familj. Jag är otroligt barnkär och galet bebissjuk....
Tycker att bebisar är det bästa som finns..Och att det här året som föräldraledig till lilla M har varit helt underbart , trots mycket sjukdom nu i höstas, det gör ju inte att längtan efter barn nr 4 blir mindre....
Det som talar emot ett fjärde barn i vårt fall är logistiken... Vi har helt enkelt inte plats för ett fjärde barn.. Varken utrymmesmässigt i huset eller i bilen...Så att skaffa ett fjärde barn skulle helt enkelt bli en väldigt dyr historia.
Så kanske är det så, att jag faktiskt är färdig med barnafödandet...Tills beslutet är fattat så får jag hålla tillgodo med att snusa på lilla Z....
 |
| Lilla M bara några minuter gammal 20010329 |
