Att ha tappat en pusselbit...

Jag älskar er!!!

Jag är, har jag insett de sista 10 åren, en småstadstjej!! En småstadstjej som bor i en storstad som jag faktiskt inte trivs i till 100%. Men att åter få ha min fötter på Dala jord är en ouppnåelig dröm då min man inte vill lämna storstaden. Jag försöker åka hem till Dalarna när tillfälle ges, men det blir oftast bara 2 gånger per år. 

Varje gång jag passerar gränsen mellan Värmland och Dalarna så hoppar mitt hjärta över ett slag och det känns i hela kroppen.När jag kommer hem till Dalarna så blir jag hel. Den sista pusselbiten hoppar på plats i det stora livspusslet som är mitt hjärta. På samma sätt så tappar jag den varje gång jag åker hem till Västkusten igen.

För trots att mitt hem numera är på Västkusten så kommer "hemma" alltid vara i Dalarna. Det är där jag har mina föräldrar och hela tjocka släkten på min mammas sida. Där bor också min älskade älskade "syster" L. Jag kallar henne "syster" och hon är "moster" till mina barn men vi är egentligen "bara" kusiner, födda samma år med bara två månaders mellanrum. Våra mammor står varandra nära och vi har mer el mindre växt upp tillsammans och när vi ses så är det som om tiden stått stilla.

Våra små flickor, lilla A och lilla M är jämngamla och det var speciellt att få en liten prinsessa samtidigt som L. 

Nu skulle vi har varit hemma egentligen. Men vi blev liggande i influensan så vi blev portade. Nu börjar vi bli bättre. Lille V har ingen feber idag, jag är bättre och stora E bara hostar. Så med lite tur så sitter vi kanske i bilen imorn på väg upp till Dalarna.